Bland bremöminnen och idyller med öns ”klockarfar”
I Sundsvalls stads budget står en blyg inkomstpost och trängs bland alla de feta siffrorna. Den upptar 50 kr och avser intäkter som staden har för att den utarrenderar laxfiskerättigheterna på Bremö. År från år har den posten blivit mindre, men den är en påminnelse om den tid då stadens borgare hade fiskerätt och rätt att föra sina nötkreatur på bete på Bremö.
Traditionerna från den tiden – ungefär samtidigt som Sundsvall fick sina stadsprivilegier 1624 – då medlemmarna av den aktade fiskaresocieteten i Gefle grundade kapellet på Bremö och där anlade en av de många fiskebohamnar, som finns efter norrlandskusten, är inte längre levande varken bland sundsvallsborna eller bremöborna. Men en finns det, som kan Bremö på sina fem fingrar, stadskamreraren i Sundsvall Ernst Schön.
Fisket och även mulbetet på Bremö var i gångna tider av stor betydelse för Sundsvalls borgare. Borgerskapet bestod vid tiden för stadsbildningen så gott som uteslutande av fiskare och dessa hade rätt att ta hand om slåttern och vretarna i staden. Det fodret räckte dock inte för hela året varför donationen som tillät borgarna att låta sina djur beta på Bremö under sommarperioden var en kärkommen present, liksom rätten till fisket.
När lekströmmingen började gå till och många gånger ännu tidigare gav sig fiskarena iväg i sina båtar med allt pick och pack och satte kurs på Bremö. Kvinnorna och barnen knallade landvägen ned till fiskehamnen Löran med boskapen – en promenad som kunde ta ett par dagar i anspråk.På den tiden, berättar kamrer Schön, medan han omsorgsfullt stoppar sin pipa och kisar mot det solglittrande havet, som brer ut sig ett stenkast från hans gamla, vackra sjöbod och fiskarestuga, var det egentligen bara saltad strömming som salufördes. Fiskarena var så kända bland sina kunder i land att de i regel hade hela sommarens fångst upptingad innan fisket börjat. De största konsumenterna var givetvis bönderna, som behövde mycket salt strömming och fisk för slåttern och skörden. Det fanns inga maskiner som underlättade jordbruket då utan slåtter- och skördefolk drogs samman från hela trakten och gick från gård till gård och hjälpte till – och då gick det åt mat.
- När jag var pojke fanns det ett trettiotal kor på ön – nu finns det inte en enda. De förbättrade kommunikationerna och i synnerhet den relativt nya vägen till Löran har gjort kossorna obehövliga, berättar kamrer Schön. Inte ens fyrpersonalen bryr sig längre om att hålla hushållsko. Att kreaturen försvunnit från ön har i sin tur inverkat på andra förhållanden. De odlingar som under generationer arbetats upp har nu en längre tid legat för fäfot. Skogen smyger sig fram och tar de gamla odlingarna i besittning och ängarna har blivit vattensjuka och liknar nu mest myrar. Men på dessa myrar och i skogen runt omkring dem finns en flora som i många stycken är fullkomligt unik för våra trakter. Vår värd och vänlige vägvisare för oss in på sina domäner. Han är en kunnig botanist och stor naturälskare och han berättar fängslande om sina möten med Epipogium aphyllum, den ytterst sällsynta skogsfrun eller Neottia Nidus-avis, Nästroten, eller Epipactis Helleborine, Skogsknipprot. Och det finns många andra, Klådris, Vejde, Knottblomster, Hundlokelåsbräken eller en annan strandväxt Nordlig låsbräken som på Bremön har den enda kända växtlokalen i Medelpad.
Svamp finns det gott om och vi träffar på flera gamla bekanta och så finns bär, massor av bär. Smultronsäsongen är redan över, men det har funnits uppsjö och nu är det blåbärens tur. Dom är stora som körsbär och fasta och fina i köttet. Allt tycks blomstra och bära frukt på Bremö. Vad kan det bero på?
Dels är det de milda vintrarna som gjort sitt till och dels är marken kalkhaltig. Det är också därför som de rara orchidéerna trivs här, säger kamrer Schön. Det går ett orchidéstråk över Bremö och man kan spåra en fortsättning på Alnö och egentligen är det väl kalkförekomsten i marken som gör det möjligt för dessa växter att trivas så här långt i norr.
Under vår skogspromenad har vi kommit tillbaka till fiskehamnen på norrsidan inte långt från fyrplatsen. Där ligger det lilla kapellet med sina båda klockor och med sitt altare som förvärvats från Stöde kyrka en gång i tiden. Det var nämligen så, berättar hr Schön, att fiskarna själva hade hand om kapellets skötsel. Och medel till detta fick de bland annat från de böter som hamnrätten dömde ut av försumliga. Hamnrättens och hamnstämmans protokoll ända från 1755 har kamrer Schön genomarbetat och dechiffrerat och även därifrån har han fått värdefulla bidrag till sin stora kännedom om sitt älskade Bremö.
På en av de gamla odlingarna har familjen Schön sin trädgårdstäppa. Blomstren sköter pappa Ernst helt själv om, och i den imponerande köksträdgården där just ingenting saknas regerar fru Karin och sonen Erkki hjälper förstås till här liksom när det gäller att navigera den nya, specialbyggda båten eller då näten skall sättas eller tas upp. Bremökungen är inte bara semestrande stadsbo och botanist och naturdyrkare och privatforskare, han är en skicklig seglare och en framgångsrik fiskare som till och med får det högsta betyg av sin hustru för fiskebedrifterna – och det kan inte alla skryta med. Och den hemfiskade siken smakar utomordentligt i fru Karins härliga inläggning, för att inte tala om alla sorters strömming…
När solen börjar på att dala tar vi en sista sväng upp mot trädgårdarna. Det lyser rött från de åldriga timmerväggarna i präststugan – präststugan som fiskarna en gång byggde och upplät under sommarmånaderna åt teologie studerande från Uppsala som behövde lugn i havsbandet och som fick sitt dagliga uppehälle mot att de predikade i kapellet och bad för god fiskelycka. Längre bort ligger en rad gamla ladugårdar grå och kurande. De stå tomma nu, men det sega kärntimret i dem och i den gamla mangelboden, som var allas egendom och som fortfarande står olåst till allas disposition kan säkert trotsa fler seklers stormar.
Alldeles intill täppan går vi förbi ett stenröse. Här stannar vår värd till. Han böjer sig ner och vi tror att det är en sällsynt växt han träffat på. Men stenkumlet är sterilt. Utan liv är det dock inte. Under stenarna finns en av kamrer Schöns skyddslingar och speciella sommarfavoriter, en huggorm. Vi börjar trampa vatten i gröngräset och förhåller oss avvaktande. Inget händer. Bara det att den store bremöälskaren bekänner sin stora kärlek till ormarna, som håller sorkarna borta från potatislanden. ”Och de är inte alls farliga”, försäkrar han, ”de är trevliga, nyttiga husdjur”. Och medan solskivan försvinner bakom ett duvblått sommarmoln mediterar vi över husdjur nu och då och bekänner tyst vår tillfredsställelse över röset med husdjuren ligger en god bit från präststugan – vår sovstuga.
(Källa: Sundsvalls-Posten 1950-08-19)