Sundsvallsdam som var Bremöns första telefonissa berättar.
Fröken Kristina Hammarberg kom till världen det svåra eländes- och missväxtåret 1867, och det t.o.m. under självaste vinterknäppen. Hon fyller nämligen sina sjuttiofem år på måndag. Men det hårda året har förvisso icke satt några spår på henne. När vi hälsa på henne därnere på Skepparegatan för en liten födelsedagsintervju finna vi en rak, hurtig och spänstig dam i sextioårsåldern ungefär. Det är egentligen bara när hon talar om sina minnen man förstår att hon måtte vara betydligt äldre än utseendet vittnar om. Hennes minnen sträcka sig nämligen längre tillbaka än en sextioårings.
Hennes föräldrar voro bosatta på Bremön, där fadern var fyrmästare. Han kom förresten dit som fyrbiträde när fyren år 1859 stod färdig, avancerade och blev som sagt fyrmästare. Dottern Kristina föddes emellertid i staden, ute på den då isombäddade ön hade man ingen hjälp för sådana allvarliga evenemang. Men när flickan var en månad gammal for modern med henne ut till Bremön. Man åkte i tjugofem graders kyla ut till Björkön i släde. På isen var det för mycket snö för att tillåta slädfärd. Fru Hammarberg måste skaffa en karl som bar den månadsgamla flickan i någon sorts korg över till Bremön från Björkön. Det där minns förstås inte jubilaren själv, hon berättar det efter hörsägen.
Men från Bremön och från senare färder över isen dit från fastlandet kan hon berätta, ty hon bodde därute ända till hon blev 31 år, med undantag för skoltiden. Det fanns ingen skola därute, man anlitade stadens och bodde hos släktingar. Men så fort terminen var slut, och väl en och annan söndag under densamma också, var det att ge sig ditut.
- Men var det inte lite ensligt därute?
- Man tänkte nog inte på den saken, för man var ju van vid det ända från de spädaste åren. Och för övrigt var det ju folk där. Till fyren hörde tre familjer, som bodde där året om. På somrarna höll en hel del fiskare till där och dessutom en fjorton-femton lotsar. Under somrarna hade vi föresten även en ung prästman boende på ön. Han predikade varje söndag dels i Bremöns gamla kapell och dels i Lörans. Och på tal om det så bildade vi ungdomar – det kunde vara en femton-sexton stycken – en sångkör som hjälpte till med sången i de båda kapellen. På vintern när isen lagt sig hade lotsarna ingenting att göra därute. De foro hem till stan. Så gjorde också prästen. Och fiskarena lämnade också ön. Men då kunde det hända att vi fick annat ovanligt sällskap. Jag minns flera vintrar då vi hade massor av renar där, ända upp till 800 var det en gång. På den tiden var det flera renägare som drogo hit ned till Medelpad med sina hjordar. Någon av dem brukade alltid komma ner till Björkön. Härifrån drevo de djuren över isen till Bremön, och där kunde de hålla till rätt länge.
- Hur gick det att fördriva tiden? Det var väl i alla fall rätt många månader som ni var mer eller mindre isolerade.
- Ack, det var så mycket att stå i med att man hade tidsfördriv nog med matlagning och sömnad och stickning och annat handarbete. Jag var över 20 år, när jag första gången såg en symaskin, det var att göra allting för hand då. Men visst var vintern lång. Föräldrarna – såväl som den övriga fyrpersonalen – brukade alltid på hösten ordna till med ett matförråd m.m. som skulle kunna räcka åtta månader för att vara på den säkra sidan. Så lång kunde vintern bli. Och det fanns inga flygmaskiner som kunde kasta ner något. Man fick allt tänka på sig själv.
År 1897 kom en mycket trevlig nyhet till ön. Telefonförbindelse. Sen var det som en ny värld. Själv skötte jag förresten växeln därute över tre år, säger fröken Hammarberg. Och det var något som kunde ge en arbete, i all synnerhet under sommaren då sjöfarten florerade som bäst. Det var ett ständigt telefonerande både natt och dag.
På den tiden var det ju mest segelfartyg, och sådana vimlade det av förbi ön. Det var en ståtlig syn att se ett 20-30-tal sådana på en gång och att följa dem med ögonen på deras färd. Ångarna smeto förbi som ett huj, men seglarna behövde längre tid, och de utgjorde, som sagt, en mycket trevlig syn.
- Fröken Hammarberg talade nyss om renar, man ni har ju haft älg också därute och till och med en kunglig älgjakt.
- Jakten inträffade efter det jag flyttat därifrån. Men älgarna minns jag nog. Det var visst någon gång i mitten på 1890-talet de första togo sig över isen dit. De fingo vara ifred, trivdes bra och förökade sig snabbt. Jag var en gång i tillfälle att se en flock på ett tjugotal djur, en ståtlig syn den också.
Det fanns för övrigt mycket gott om hare och skogsfågel också. Hararna skuttade omkring lite varstans och gick man in i skogen så flaxade det av fågel. Nu är det inte mycket av någondera sorten. Jag var därute senast i somras någon månad och var bl.a. ute och plockade bär. Men inte såg jag till en enda fågel. Man har visst planterat ut hare, men jag märkte då ingenting av sådan heller. Älgen har varit försvunnen från ön i många år, men jag har hört att en eller ett par ska ha förirrat sig dit ut igen.
I min ungdom fanns det även kor och getter därute. Var och en av fyrfamiljerna hade sin ko och sin get för mjölkens skull. Nu finns det inte sådana heller. Eller tänk på strömmingen i havet. Vi kunde ibland stå på land och se kolossala stim. Och lax fångades det också kolossalt. Även på det området är det inte längre som förr.
- Men ormarna då? Jag har hört att Bremön skulle vara ett riktigt ormnäste.
- Troligen ha de gjort som de andra, försvunnit, för i alla fall såg inte jag till några i somras. Men en gång var det gott om de där kräldjuren också. Jag kommer särskilt ihåg en gång, då en orm så när kunde vållat en människas död. Det var en jungfru som en dag skulle gå ned i källaren. Hon tappade nyckeln. När hon böjde sig ner för att ta upp den hörde hon ett väsande och kände något sticka i fingret. Hon stoppade fingret i munnen och sög. Men nu hade hon en ihålig tand, och i den kom gift och det blev blodförgiftning. Det såg hemskt ut. Även tungan svullnade upp och hängde långt ut ur munnen på flickan. Det var att skyndsamt få henne under läkarebehandling, och hennes liv blev räddat i sista minuten.
Det där att ön ligger så långt borta och ibland helt isolerad och otillgänglig för läkare såväl som andra, har givetvis sina stora nackdelar. Just den omständigheten gjorde säkerligen att fröken Hammerbergs far kallades bort innan hans tid annars mänskligt att döma bort vara ute. Hon berättar att han en gång fått ett skrubbsår på ena ögat. Så gick han och fick frost i detta, och ett tu tre blev det blodförgiftning. De röda strimmorna spridde sig mer och mer. Man ringde till staden efter läkare med anmodan att denne skulle ta sig ut till Björkön. Dit skulle man även föra fyrmästaren. Så skedde men när läkaren kom fram hade fyrmästaren för några minuter sedan dragit sin sista suck. Hade läkare funnits närmare till hands, torde livet med säkerhet stått att rädda.
Nu fördes den döde tillbaka till ön. Fyrmästaren hade någon gång uttalat en önskan om att han skulle få vila på den ö där han levat största delen av sitt liv. Han begrovs på den lilla kapellkyrkogården, där ytterligare endast en okänd sjöman, vars lik drivit i land, samt tre av fyrens folk vila.
Trafikförhållandena till och från ön kunde vara besvärliga även på andra tider än vintern. Om somrarna anlitade man förstås i stor utsträckning sjöleden till och från Sundsvall. Man hade sina små segelbåtar, men ibland kunde vinden ställa sig så ogynnsam att det blev till att använda årorna, och då drog det ut på tiden, om man inte hade turen att träffa på någon vänlig bogserbåts- eller annan skeppare som tog en på släp.
Men vid ett och annat högtidligare tillfälle kunde man greja till det på annat sätt.
- Jag minns att en gång då vi var femton personer från ön, som skulle till Sundsvall på samma gång, så hyrde vi en liten ångbåt, säger fröken Hammarberg.
Och då kan man tänka sig att det var muntert ombord. Förresten torde de inbitna bremöborna aldrig ha funnit det tråkigt på sin ö, även om det en och annan gång kunde vräka ner så mycket snö att personalen i fyrstationen inte kunde ta sig ut på morgonen annat än – genom ett fönster i vindsvåningen, eller man inte ens kunde ta sig bort till ladugården annat än på skidor.
Ja, det är många minnen, ljusa såväl som mörka, som fröken Hammarberg berättar från sina trettioen år därute.
Efter de åren gav hon sig ut i världen, var under många, många år i Vaxholm, men kom så hem till Sundsvall igen. Hon bor nu hos sin syster, änkefru Montelius. Den sistnämnda har allt fortfarande en sommarstuga på ön. Och om somrarna fara systrarna regelbundet ut dit. Barndomstrakten drager alltjämt.
Syn.
(Källa: Sundsvalls-Posten 1942-01-30)