Brämöns historia

Skriftliga källor om Brämön finns från 1400-talet och behandlar nyttjandet av de goda fiskevattnen kring öarna. År 1545 fråntog Gustav Vasa kustbefolkningen den urgamla rätten till fritt fiske. I fortsättningen måste den som ville fiska betala var 15:de tunna strömming i skatt. En period hade Gävlefiskarna ensamrätt på fisket men år 1621 fick istället Sundsvalls stad fiskerätten. Till att börja med arrenderades denna ut till Gävlefiskarna men med tiden kom allt fler fiskare på Brämön från Sundsvall. Kapellet i Norrhamn är uppfört 1624 av Gävlefiskarna.

Man flyttade ut på våren när isen försvunnit och stannade tills isen på nytt började hindra fiske och sjöfart. Det omnämns att både småkreatur och hästar togs med till ön. 1828 anges i en lantmäteriförättning att "mulbetet vore högst otillräckligt för den boskap af 50 kor och 110 getkreatur, fiskerskapet, som utgjorde något öfver 30 hushåll, måste ha under vistandet".

År 1825 yrkade lotsdirektören på att hela Brämön och Kalven skulle upplåtas för lotsar som skulle stationeras där. Den nya lotsplatsen vid Sanna fick fyra lotsar och två lärlingar. Fyren på norra Brämön byggdes 1859 och fyrfolket började bo året om på ön. Efter stadsbranden i Sundsvall 1888 började även lotsarna i större utsträckning bo permanent på ön. När lotsarna blev fler köpte de stugor även i Hamn och Viken (Norrhamn).

År 1936 upphörde lotsplatsen på norra delen av ön och hela lotsverksamheten förlades åter till Sanna. Då fanns på norra Brämön tolv lotsar, fem fiskare och nio sommargäster. Den siste yrkesfiskaren lämnade ön 1949. Samma år byggdes nuvarande fyr öster om Norrhamn. Brämö lotsplats upphörde helt och hållet 1965 i och med att Sundsvalls lotsplats byggdes på Spikarna (Alnön). Fyren automatiserades 1972 och därmed flyttade även fyrpersonalen från ön.

Det äldre kartmaterialet med tillhörande handlingar visar att Brämön var starkt utnyttjad av folk och kreatur under 1700- och 1800-talen. Stora delar av ön betecknas som berg och skogsmark av sämre beskaffenhet som gav ringa mulbete. De för betet värdefullaste områdena var "Slätten" vid bäcken söder om Norrhamn samt några av myrarna.

Någon slåtter verkar inte förekomma utan det foder som behövdes transporterades ut till ön från fastlandet.  På båda sidor om bäcken norr om Rudtjärnen fanns gamla svedjor som år 1828 var återvuxna med skog. Betandet och trampet från allehanda tamboskap torde med tiden ha blivit tämligen intensivt och givit prägel åt såväl öppen mark som skogsmark på öarna. I kombination med uttag av brännved och virke till hus, bryggor, måste detta ha resulterat i med dagens mått mätt relativt glesa skogsbestånd närmast bebyggelsen i Norrhamn och Sanna. I och med att öarnas bofasta befolkning successivt minskade blev sannolikt även skogsbetet allt mindre.

Under perioden 1895 till mitten av 1970-talet utnyttjas skogen gradvis allt hårdare och att detta naturligtvis ledde till en dramatisk förändring av skogsbeståndens struktur och artsammansättning. De för den biologiska mångfalden största och mest negativa avverkningarna sker dock sannolikt först i och med hyggesupptagningarna under efterkrigstiden. En sänkning av Rudtjärns yta med två till tre decimeter utfördes i början av 1900-talet. Anledningen till åtgärden är oklar men fick till följd att tjärnen kom att avvattnas mot söder och inte som tidigare genom bäcken norrut.